”Kan jag säga en sak som är rolig?” frågar den svenska skådespelaren Anna Takanen i mitten av en intervju, som sker i Lilla Teaterns personalfoajé i juni 2021. Fast hon är mycket mera än skådespelare: regissör, före detta teaterchef och numera även författare.

”Jag fick höra om det här i går, och jag är så glad över det: jag har fått Riddartecknet av Finlands Lejon ordens! Jag ska ta emot det på finska ambassaden i Stockholm nästa vecka. Jag är så otroligt stolt. Motiveringen är ’Finlands tack för värderfulla insatser för relationerna mellan våra länder under många år’.”

Anna Takanen blev intervjuad på Lilla Teatern, Helsingfors, för att hennes bok Sörjen som blev (2019) blir iscensätt på Lillan i september, med Mikaela Hasán som regissör. På scen står Anna Takanen med dragspelaren Harri Kuusijärvi. Boken och föreställningen handlar om hur Anna nystar upp sin pappas och sin egen historia och hur hon påverkas av att han var finskt krigsbarn.

”Med det där riddartecket vill man uppmärksamma krigsbarn, tror jag. För flera krigsbarn har i år fått medaljer. Jag är ju en konstnär, men den här äran har jag fått för relationer – det säger hur viktigt bokens och den här pjäsens budskap är. Otroligt. Jag började gråta.”

Anna Takanen har levt hela sitt liv i Sverige. Hon blev skådespelare efter Teaterhögskolan i Malmö, och arbetade i tio år med Suzanne Osten på Stockhoms Stadsteater och hade regisserat flera pjäser innan hon blev konstnärlig ledare vid Göteborgs stadsteater år 2006. Mellan åren 2014-2019 var hon teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Varför hittar vi oss just nu, just här, under Lillans tak då?

”Man kan säga att det började med Fosterlandet.”

Precis. Föreställningen Fosterlandet fick sin premiär på Göteborgs Stadsteater 2015 och spelades samma år på Svenska Teatern i Helsingfors, med finska skådespelare som Birgitta Ulfsson och Alma Pöysti med mera.

”Fosterlandet var fiktion, men även den handlade om min pappas öde som krigsbarn. Jag samarbetade med dramatikern Lucas Svensson, som också har finskt påbrå. Och efter att den sista föreställningen hade spelats, våren 2016, i Stockholms Stadsteater, blev min pappa väldigt sjuk.”

 

Timo Takanen kom fyra år gammal som krigsbarn till Sverige 1942. Han hade då drabbats av en svår lunginflammation. I Finland rådde fortsättningskriget, och Timos pappa hade stupat. Kvar i Finland blev mamma och Timos bror. Han måste tillbringa månader på barnsjukhus innan han ensam skickades i väg till en fosterfamilj i Halland. Där blev han kvar, växte upp och pratade aldrig om sitt livs svåra saker med sin dotter Anna.

”År 2016 fick min pappa Timo ett cancerbesked och han dog på 27 dagar. Jag hade börjat skriva en dagbok om hans sjukdom, för att försöka fånga skeendet. Men det gick så snabbt, han dog och så fortsatte jag skriva den där dagboken och så småningom hade jag en hel bok.”

Anna Takanen tänkte inte att hon skulle skriva en bok, skrivandet var mest en sorgebearbetning.

”För jag förlorade min finska pappa.”

Sörjen som blev kom ut i 2019 i Sverige (Albert Bonniers förlag) och våren 2020 i Finland på finska på namnet Sinä olet suruni (Gummerus).

”Jag fick omedelbart väldigt många reaktioner, framförallt brev, och många kom från barn till krigsbarn, eller syskon till krigsbarn. Det var ju det där klassiska att det var inte bara MIN historia utan det var mångas historia. Många sådana som hade ett krigsbarnsöde bakom sig hade inte velat prata om det med sina närmaste, för det var så smärtsamt. I boken finns också mitt samtida perspektiv: hur jag har sett på det som pappa inte pratade om, hur jag har känt, vad jag har förstått.”

Anna Takanen började prata med Svenska Riksteaterns chef Dritero Kasapi och med Lilla Teaterns konstnärlige chef Jakob Höglund och med Östgötateaterns konstnärlige chef Nils Poletti om att bygga en trepartsproduktion.

”Så kom idén att be Mikaela Hasán regissera och då fick boken också en konstnärlig ny ton för mig, att Mikaela ville göra den här föreställningen. Så nu är vi här.”

 

Redan i juni jobbade ensemblen sex dagar i veckan på Lilla Teatern.

”Det är så att den konstnärliga praktiken är just en praktik. Man kan tänka ut allt möjligt hemma, men det är på golvet som det händer. Vi balanserar med Anna-berättaren, den privat-förhöjda Anna, och samtidigt går jag in i olika situationer och spelar min finska farmor och min pappa och min farfar och olika personer. Man kan säga att man skissar fram en berättelse på djupet, för att också ge den den här rymden som teater kan erbjuda.”

Anna Takanen säger att det är en berättelse om tystnad, om förlust, om att bryta upp tystnader och ställa frågor i tid och nysta upp en fadershistoria.

”Far och dotter-relationen och en massa ingredienser är svårhanterliga i ett liv, men vi har en möjlighet, som genom de grekiska tragedierna, att ta upp väldigt svåra saker. Det där kollektiva, som sker i publiken: att på någotvis belysa dem på scenen och ge dem ett värde och också faktiskt lösa upp dem tillsammans.”

Sörjen som blev ska också vara underhållande, tycker Takanen.

”Pappa var i verkligheten underhållande och social, så det är klart att det finns också en del humor, för han gillade att leva. Dessutom måste teater alltid vara underhållande, utan att undanhålla.”

Föreställingen varar två och en halv timme med paus.

”Andra akten är ett samtal med publiken just för att öppna det kollektiva. Här i Helsingfors kommer journalisten och författaren Päivi Storgård att leda alla samtal, alla kvällar. För Päivi är ju min kusin. Vi är döttrarna till fäderna som blev separerade. Hon kommer också att bidra med berättelsen om och kring den längtan som fanns här i Finland efter min pappa som var bortskickad.”

 

Genom sin pappas och sin familjs öden vill Anna Takanen inte tala bara om konsekvenser av krigsbarnprojektet under fortsättningskriget.

”Det tar fyra generationer för ett krig att gå ur familjen. Var femte barn i världen är på flykt i dag. Att emigrera och vara migrant, det kan man välja. Men att vara flykting, det är ingen som väljer att bli. Det som hände för åttio år sedan var världshistoriens största barnförflyttningen igenom tiderna. Det borde återspegla hur vi ser på ensamkommande flyktingbarn i dag. Hur mycket empati har vi råd med?”

Initiativet till barnförflyttningerna kom på 1940-talet från Sverige, påpekar Takanen, inte från Finland.

”Man tänkte att det var nödvändigt. Mannerheim sa att man skulle skicka sina barn. Ingen ifrågasatte manövern, att det kunde bli dåligt. Man trodde också att barnen glömmer.”

Anna Takanen hänvisar till psykoanalytikern Barbara Mattson som menar att man inte hade behövt att skicka barnen.

”Man kunde ha hjälpt mycket på plats. Men tiden var annorlunda då och efter kriget påverkade krigsbarnsfrågan även finsk politik. Riksdagen i Finland beslöt att man inte skulle kämpa för återförandet för finska barnen i Sverige, för man vill inte störa relationen mellan de två länderna efter kriget.”

Sverige har haft Krigsbarnens dag sedan 2013. Anna Takanen skulle vilja att Finland gör en dag till en officiell dag för att hedra krigsbarnen, generationen som är barn till krigbarnen och också för de barn som är på flykt nu.

”Jag tänker att den här föreställningen är ett fredsarbete, ett konstnärligt fredsarbete.”

Timo Takanen blev kvar i Sverige efter kriget, men han träffade sin finska familj många gånger under de kommande åren.

”Det är hoppet som vi lägger i vågskålen i föreställningen också. Vi nordbor är ju världsbäst på att tiga, men det finns alltid hopp om att tystnadens cirkel en dag bryts.”

Nina Jääskeläinen