Det är stillsam måndag eftermiddag när vi slår oss ner i lobbyn på Wasa teater. Borta är premiärkvällens nerv och skratt. Istället är det en filosofisk Andreas Westerberg, som svarar på frågan, om han alltid haft ett intresse för de stora världsproblemen?
”När jag var liten gick jag i fredsmarscher och sånt med min mamma, och det har väl satt sina spår. Kanske något av en hippiegrej blivit kvar i mig. Jag har hela livet önskat att världen skulle se annorlunda ut.”
Westerbergs pjäs AYN hade urpremiär i september på Wasa teater. Han även regisserade sin egen text.
Andreas Westerberg inledde sitt yrkesliv så långt från teaterscenen man kan komma, som IT-ingenjör på ABB. Efter fem år sa han upp sig och sökte in till fotolinjen på konstskolan i Nykarleby.
”Jag upptäckte tidigt att mina idéer rör på sig, så jag började göra rörliga bilder och använda videokamera som verktyg. I de första verken fanns det inte ens tid, jag gjorde till exempel ett verk med loopade porträtt av människor.”
Småningom började Westerberg göra film, först enbart dialoglös, senare kort- och novellfilm med dialog. Mellan 2015 och 2017 tog han även en masterexamen i frikonst i Göteborg.
Den nu aktuella AYN var först ett filmmanus, men förändrades till en teaterpjäs då Westerberg 2015 antogs till Labbet r.f:s REKO-projekt, en satsning på nyskriven dramatik på svenska i Finland. Westerberg var där en av ett tiotal deltagare som under ett och ett halvt år skrev en egen pjäs för första gången. Han upplevde det som en lyx att via REKO få respons på sin text.
”Den största hjälpen var bredden på den feedback vi fick. Ofta sitter man och gissar då man skriver. Strukturen för skrivandet betydde också mycket, att ha en deadline att jobba mot.”
Läs Sofie Furus artikel som helhet på Teatteri&Tanssi+Sirkus 6-7/2020.
