Den finlandssvenska skådespelaren Johanna Ringbom har arbetat bland annat på Svenska Teatern, Åbo Svenska Teater och Lilla Teatern. År 2000 grundade hon en egen teater som fick namnet Teater Josefina och började arbeta som frilans. Det fanns många orsaker till att hon ville bli sin egen herre.

”I slutet av 90-talet hade jag arbetat på ÅST i tio år när det slog mig att jag sitter i kulisserna, går in på scenen för att säga några repliker, går ut och sedan tar en snabb vända på scenen igen i slutet av föreställningen. Jag fick en stark känsla av att jag måste bort.”

Johanna Ringbom var då strax över 50 år.

”Klimakteriet hade säkert sin andel i att vändpunkten kom just då. Eller snarare mognaden och den självkänsla som utvecklas med åren. I ungdomen känns allt intressant, men med åldern blir viktigare att arbetet som man gör känns meningsfullt. Jag ville göra saker som jag kan stå för, förverkliga egna idéer och visioner, men på en stor teater har skådespelarna begränsade möjligheter att välja roller. Med tiden fick jag också allt mindre roller. Jag har förstås också fått göra fantastiskt fina roller under min karriär, och det är jag tacksam för.”

Johanna Ringbom märkte att hon hade tappat lusten. Hon tog tjänstledigt – slutligen i 2,5 år – och efter det lämnade hon ÅST och den fasta anställningen.

Modet att skriva egna produktioner härstammade från några nyckelupplevelser, liksom säkerheten att stå ensam på scenen med sina texter.

”Som fyrtioåring fick jag göra monologen Shirley Valentine på ÅST. Det var en otrolig upplevelse – jag hade publiken i min hand i två hela timmar. Det blev en enorm framgång som fick väldigt stor betydelse för mitt självförtroende. Monologen hade premiär 1991 och jag kom att framföra den i fem års tid. Åskådarna – kvinnor – kom och tackade mig för att jag hade gett dem livsglädjen tillbaka.”

År 1996 var det dags för sångkvällen Ikväll Josefina! där Ringbom skrev monologtexterna själv, för första gången. Publiken var åter en gång såld.

År 2000 tog Ringbom tjänstledigt och planerade sin första egna produktion.

”När jag planerar produktioner utgår jag alltid från ett tema. Jag genomled samtidigt klimakteriet och beslutade att göra en föreställning om det. Jag skrev texten Voj huh huh! Den blev en stor succé, det fanns uppenbart en social beställning på en sådan föreställning.”

En av nyckelupplevelserna bakom den egna gruppen finns i barndomen.

”När jag var riktigt liten uppträdde jag för min familj och jag minns hur jag kände total frihet och lycka. Allt var möjligt. Det här är mitt, det här är min plats. Kontakten till mitt inre barn förlorade jag senare när jag satt i kulisserna. Monologerna, att ha direktkontakt med publiken, att uppträda fysiskt nära åskådarna – det var belönande på samma sätt som när jag var liten. Att få behärska scenen ensam, det är rent ut sagt som en drog.”

Som ung skådespelare hade Ringbom inte kunnat tro att hon en dag skulle bli en fri skådespelare, hoppa ner i okänt vatten.

”Jag har alltid varit ängslig och valt det som har känts tryggt. Efter teaterskolan var jag frilans i ett år och det passade mig inte alls. Jag ville tillhöra en grupp, ingå i en gemenskap. Men som 50-plussare hade jag inget alternativ. Jag måste få förverkliga mig själv, känna att jag kunde påverka.”

Teater Josefina fyller 20 år i år. Den ideella föreningen bakom teatern grundades av Johanna Ringbom tillsammans med ett gäng andra teatermänniskor och släktingar. Ringbom skrattar att hon ändå har varit enväldig.

”För det mesta uppträder jag ensam, men bland våra 16 föreställningar har det också funnits produktioner för 2–3 personer.”

Nästan hälften av föreställningarna har varit sångföreställningar, på senare år allt fler.

”Orsaken är enkel. Jag klarar inte längre av långa monologtexter. De har blivit allt svårare att lära sig. Så är det när man blir gammal!”

Den en kvinna starka teatern verkar från Korpo i Åbolands skärgård och uppträder på beställning, någon egen scen har teatern inte. Föreställningarna ska vara lätta att flytta. Under de första åren räckte det med en kappsäck och en tågbiljett.

”Jag söker stipendier per produktion. Åbo Svenska Teater är en viktig samarbetspartner och premiären hålls vanligen där. För finansieringen får jag tacka de finlandssvenska stiftelserna – en sådan här teater som är marginell på många sätt skulle inte kunna existera utan dem: en fri, svenskspråkig enpersonsteater mitt i ingenstans”.

Gestalten Josefina som gett teatern sitt namn skapades för Johanna Ringboms musikfyllda föreställning Ikväll Josefina! 1996.

”När jag var barn var det någon som kallade mig Josefina. Jag gjorde Josefina till en spontan, pratglad och slarvig estradartist och lyckades plocka fram de här sidorna hos mig själv. Valet av namn handlade också om min vilja att få kontakt med barnet inom mig. Kärnan i min skådespelarfilosofi är att allting utgår från mig själv, varje rollfigur måste skapas med tanken att det kunde vara jag själv.”

Med många års erfarenhet och yrkeskunskap sammanställer och regisserar Johanna Ringbom sina föreställningar själv.

”Jag väljer ut sånger, skriver texter, växlar mellan tyngre och lättare dramaturgi. Jag har alltid varit intresserad av föreställningarna som helhet, inte bara av min egen andel. Jag vet också att jag kan det här arbetet och jag litar på att föreställningen blir färdig, varje gång. Eftersom jag inte är rädd för publiken – tvärtom – och eftersom jag har fått riktigt bra feedback av publiken och kritikerna varje gång kan jag lita på det jag gör.”

En ”outside eye” har Ringbom, maken Johan Simberg, även han skådespelare.

”Jag visar mina nya produktioner för Johan när de börjar vara färdiga. Han har ett otroligt bra öga. Utan undantag ser han vad som behöver läggas till och vad som behöver bearbetas.”

Johanna Ringbom bär också med sig en insikt som hon fått av regissören Kaisa Korhonen. ”Hon regisserade Kvinnorna på Niskavuori på Svenska Teatern 1980. Jag spelade Ilona, och Kaisa använde bara en enda mening när jag repeterade: ’mä en usko sua’, jag tror dig inte. Hon gav inga råd om hur jag skulle göra. Jag insåg att varenda replik och varenda scen måste vara sann för mig själv. Hur skulle jag, Johanna, säga det här, reagera på det här.”

Gestalten Josefina grävdes fram inför teaterns 20-årsjubileumsföreställning Josefina 70+ ger inte upp sitt glitter.

”För några år sedan frågade en bekant radioredaktör av mig om jag inte kunde göra en föreställning om hur det känns att åldras. ’Om någon kan det så är det du!’ Jag började fundera på det där. Det som avgjorde saken var att jag alltid utgår från ett tema, från sådant som jag själv funderar på just då. Jag börjar vara en äldre kvinna, så jag bestämde mig för att berätta via Josefina hur det känns i kropp och själ att bli äldre. Jag talade om glädje, sorg, sömn, glömska, död och tacksamhet. Sådant som folk känner igen sig i, enligt publikresponsen.”

Föreställningen hade premiär hösten 2019 och hann turnera några månader innan coronautbrottet satte stopp för allmänna sammankomster.

”Divan Josefina får vänta på sin nästa återkomst. Hon dör ju aldrig! Men jag arbetar redan på nästa föreställning. Där dyker jag ner i min barndom och är mig själv, Johanna, inte Josefina. Resten är ännu under arbete. Men sångerna har jag valt ut: När jag var liten hade vi exakt två ep-skivor: med Edith Piaf och Yves Montand. Särskilt Piaf, det var som en bomb – jag gick i fransk skola och förstod vad hon sjöng. Föreställningen innehåller melodier av de här två och andra artister. Jag söker kontraster mellan barndomens lyckliga dagar och Piafs mödosamma liv – mellan glädje och allvar. Min trogna musiker Iiro Salmi är på scenen med mig.”

Johanna Ringbom får energi av teatern och publiken. Hon har inte ens några hobbyer som inte har med teater att göra.

”Att få ge, ge och ge, och njuta av det. Min plats är på scenen. Jag är glad, stolt och tacksam över att jag kan mitt jobb och får dela det med publiken!”

Ringbom kommer ännu att tänka på ett nordiskt teaterseminarium i Åbo i början av 1980-talet.

”En dansk föreläsare sade att kvinnan slutar vara intressant när hon inte längre är fertil och att hon därför får färre roller. Jag tappade hakan. Vad kan vara bättre än att se äldre kvinnor på scenen eller vita duken? Jag är en kvinna som uppträder oberoende av hur gammal jag är, så länge hälsan tillåter.”

Text Nina Jääskeläinen, översättning Annika Rikberg-Grannas

I bild Johanna Ringbom och Iiro Salmi, fotograf Pette Rissanen